Så packade vi ihop våra saker i det rum där vi blivit en familj och tog oss till BB som ligger på samma våning. Jag blev åter erbjuden rullstol men jag kände att jag kunde gå även om det gick sakta. Så med Ebbe på armen, Andy fullpackad med saker och så även den lilla vagnen man har att ha barnet i hasade vi oss till till BB. Vi fick ett rum som vi var ensamma i även om det var två bäddar och med lite tur lyckades Andy kunna stanna kvar där tills vi åkte hem. Dealen är ju att pappan får stanna om inte sängen behövs till en nyförlöst kvinna så risken finns att han blir väckt på natten och får åka hem, men detta hände alltså inte oss. Tror vi var de enda som kunde ha det så för där var en hel del ruljans.
Efter att vi landat på rummet gick var och en ut i hisshallen för att ringa våra familjer och de blev givetvis glada. :) Min syster hade redan hunnit se honom på webbisar då och var eld och lågor. De hade nog även börjat ana eftersom jag/vi inte svarade på sms, la ut bilder på Instagram etc. :p
Stor del av BB tiden gick åt till att träna amning, torka barnbeck, ta sig upp och i sängen och på toa typ. :p Dels är ju de där sängarna sjukt obekväma och dels är man själv hyfsat mör både här och var vilket inte gör det hela enklare. :p Jag insåg också att redan för mig som "bara" är 176cm lång kunde sängen vara för kort om jag tex satt och ammade i den. Då fick jag ha fötterna uppe på sänggaveln liksom. ;)
Redan första dygnet reagerade vi på att han vår så skakig/rystig och det visade sig att han hade lågt blodsocker trots att han sög på bra. Fast då hade ju klart inte mjölken kommit igång. De gav då honom ersättning och sedan sov han som en stock. Vid två tillfällen till sedan fick de sticka honom i foten för att kolla sockret. Han var så duktig och vid ett tillfälle distraherade honom även med lite sockerlösning. Det var mumma vill jag lova. :) Värdet rättade till sig men vi fortsätta med att komplettera amningen med ersättning (matade honom med sked) både på BB och vid två tillfällen hemma men sen rann mjölken till och nu får han bara min mjölk. Rystningar har han inte mer eller i alla fall inte av det slagget för klart han ryster när han blir arg. :p
Läkarundersökningen och hörseltest gick super så när 48 timmar gått och PKU testet var tagit bestämde vi oss för att åka hem. Vilken märklig grej det var då. Att sätta sig i bilen och åka hem som en familj. Andy körde väldigt försiktigt. ;) Fast det var skönt att få komma hem. Hem till vår säng och vårt nya liv med Ebbe.
Vilket jag nämnt lite redan innan så är vi mycket nöjda med bemötandet både på förlossningen och på BB. Nu var ju Andy där hela tiden så det underlättade verkligen men om det var något var det bara till att larma och då kom de direkt och visade och gav råd om ditt och datt. Särskilt en kvinna minns vi väl men tyvärr har vi inte lagt hennes namn på minnet. En äldre kvinna var det i alla fall och hon ingav ett sådan lugn. Visade och gav råd utan att vara för påträngande. Hon visade Andy att han kan ge honom lillfingret att suga på och det gjorde att även Andy kände att han kunde trösta bättre. Trist att jag inte minns hennes namn men vi hade liksom fokus på annat då. Det var verkligen som att vara i en bubbla där på BB. ;)
Så summa summarum räds jag absolut inte för att föda igen pga upplevelserna på sjukhuset. Snarare tvärt om. Kände mig mycket tryck där hela tiden. Det betyder dock inte att jag är redo för att gå igenom det igen för jag tyckte det var tufft. Typiskt mig har jag ju en del krav på mig och har väl inte ännu helt accepterat min egen prestation. Redan under förlossningen klagade jag på det. Att jag inte var bra nog. Tycker alltid att jag kan vara bättre, men ut kom han i alla fall. Precis som de sa på föräldrautbildningen. Ut kommer de alltid. :p