Gardinproblem

Alltså just nu skuttar Ebbe sig överallt i vårt hus. Han går ju inte än men när han väl gör det lär det bara bli värre känns det som. Vi har sedan länge gradinproblem på hans rum. Panelerna är väldigt roliga att leka med och med risken att han får upphänget som ett spjut i huvudet ligger de nu i en hög på fönsterbrädan. :p Inte helt praktiskt och snyggt, men nödvändigt. Sladdarna bakom panelerna syns således än mer och är ännu roligare att leka med än innan. Det måste vi med åtgärda. Just på hans rum måste han kunna leka utan att vi behöver ha koll på honom varje sekund. Helt förtjust i kappor är jag egentligen inte och några hissgardiner som passar våra fönster verkar väldigt svårt att hitta eller så blir de väldigt dyra. Inte inom vår budget just nu. Alltså får det ändå bli en enkel kappa. Billigt och så kan ma köpa nytt om det funkar längre fram. Dessa blir det och även matchande kuddfodral och en lite kappa till vårt köksfönster slank med. ;) 200:- blev det för allt. Toppen!

Från Jotex. 

Får se om jag väckar den något eller kör den helt slät när den väl är här. Den är ju i metervara så kan testa mig fram innan jag fållar den. Så ett nytt litet syprojekt är på g. Detta ska jag nog få till. ;)

Mot naturen?!

Alltså innan Ebbe kom hade jag ändå en ganska bra bild över hur den första tiden med en nyfödd är. Ingen sömn, ömma bröst, ont i kroppen, blod och skit. :p Alltså inte bara helt skimrande. Det ingen verkar prata om är hur tiden när man ska lämna bort sitt barn är. Tycker mig mest höra ord som att du kommer uppskatta tiden du får själv, vuxenkontakten och du når en punkt då du är redo. Funkar verkligen alla så för jag gör inte det. :( För mig känns det helt mot naturen att jag ska lämna bort mitt barn för att tjäna pengar, leverera på jobb och typ göra karriär. För även kvinnor ska visst det nuförtiden. Det har blivit norm att vi ska köra på som om inget hänt. Även kvinnan ska på något sätt följa manens norm. Lämna barn/barnet på dagis och bara åka till jobbet som om allt var som innan. Men det är det ju inte och kommer aldrig att bli det heller. Vi ska både vara den perfekta, engagerade, snygga mamman och karriärkvinnan som förverkligar sig själv. Detta går ju inte. :(

Detta kommande år är året ingen berättat för mig om eller så är det inget man förstår förrän man är där. Det borde i alla fall vara något det pratas mer om. Min generation är den första, som jag ser det, där både mannen och kvinnan jobbar på under småbarnsåren. Våra föräldrar hade det inte så. Visserligen var säkerligen inte pappan lika delaktig som den är nu men min poäng är lite provocerande när jag menar att det kanske inte är meningen att vi ska jobba på båda parter när barnen är små. Mammans plats är hemma. 

Vad vi når för lösning detta kommande år vet jag inte men att skriva om det hjälper delvis. När jag börjar jobba ska Ebbe förvisso först vara hemma med pappa innan det är dax för dagis och det är tur det. Jag litar helt på att Andy klara allt med Ebbe. Möjlighet inte allt i hemmet. :p Ändå känns det för jävligt att jag plötsligt ska vara borta från Ebbe hela dagarna. 

Hur överlever man detta år eller ja jo det gör man men hur får man det att göra mindre ont? Fast det går kanske inte. Det är bara till att låta det göra ont typ. Fy och blä säger jag bara. 

Hur ser ni andra på detta?

Kramis

Uteliv

I fredags grillade vi korv med vänner vid havet och idag har Ebbe åkt pulka för första gången. Att kunna vara ute såhär är underbart även om det vid just grillningen var snokallt. :p Idag var de desto bättre med härlig sol och lite vind så vi har varit ute två gånger. Först direkt i morse för att inte den lilla snö som kommit skulle smält bort (Väldans tur att vi vara snabba på att ta oss ut) och sedan igen nu på förmiddagen för att det var en skam att bli inne och städa när vädret är så underbart. Städa kan vi göra en annan dag som exempelvis imorgon när de lovar regn hela dagen. Blä! Mera snö vore nice för Ebbe njöt i fulla drag. :) Så underbart att se glädjen i hans ögon när han for fram i pulkan. (film finns på Instagram) Pratade med konstant som att han ville berättade hur kul det var. Underbara unge!

Fotobok

Så har jag äntligen tagit tag i och fått gjort en fotobok med bilder från Ebbes första år. Denna då bara med de "fina" bilderna mest tagna med bra kamera. Att ge sig på bilder från mobilen/facebook/Instagram är inte ens lönt. :p

Nu har vi i alla fall typ säkrat dessa bilder och det får duga. Känns så skönt och jag ser fram emot att få den! :)

Träningen

Första två veckorna nu jag lyckats hålla igång träningen så som jag vill. Tre pass i veckan. Hoppas detta nu kan fortsätta och jag får må bra. Kör inte allt för hårt eftersom jag hellre vill få må bra och kunna hålla igång. Det ger ändå resultat. Två veckor till till förstås målet dvs att kunna springa längs havet på Teneriffa. Ett mer långsiktigt mål hoppas jag nå unde våren eller sommaren. Tror det kan gå bara jag får må bra och allt flyter på även när jag börjat jobba. Usch där igen med att hur jag än gör närmar sig dagen då jag måste jobba igen. Bort med tanken. Träna hårt! Det distraherar. 

Kramis

Mot solen och ångest

Om tre veckor bär det av mot solen. Det känns så overkligt att vi ska till Teneriffa med busen och mysa i en hel vecka. Jag är rädd för att resan kommer ge mersmak. :p Jag har bara varit på charter två gånger tidigare i mitt liv. En gång till Turkiet när jag var typ 14 och en gång till Thailand när jag var drygt 20. Jag har rest till fler ställen men inte just på charter. Just nu känns det helt rätt med just det och all inclusive. Vi ska bara vara! Nu vill jag både att det är dax att resa och inte för då har ytterligare tre veckor gått och jag närmar mig min jobbstart än mer. Gahh! Hela detta året känns som det innehåller en massa milstolpar som mest ger mig ångest. Jobbstart och vara ifrån busen i slutet på mars och sen i augusti/september förskolestart och vi ska båda börja jobba. Hur det kommer vara ta upp mycket av mina tankar just nu och det gör mig mest ledsen och orolig faktiskt. Min lilla pojke! Vill bara ha honom i min famn för alltid. Det känns verkligen som jag ska gå sönder när jag tänker på att jag måste vara ifrån honom hela dagarna.

Ni andra som överlevt detta skede i livet hur gjorde ni?

Bildförvaring

Idag har jag gjort en sak jag borde göra mer regelbundet och inte när telefonen säger ifrån att minnet är slut både i den och på dropbox. Gulp! Blir lika rädd varje gång. Alltså jag syftar på att ta vara på bilder och filmer. Jag har mycket på Instagram, Facebook och lite här på bloggen men man vet ju inte om de kan försvinna. Så jag för även över mina bilder till vår time capsule. Ändå känner jag mig inte säker! Tänk om allt ändå på något sätt försvinnner!? Vi har ju en del kort och tavlor men det är ju bara en bråkdel av allt. Detta är det enda vi har av Ebbes första år.

Hur gör ni andra för att säkra era bilder? Jag har försökt att göra fotoböcker och så men det rör sig om för mycket bilder och det är typ omöjligt att sålla. Varje gång slutar det med att jag lagt ner en massa tid och sen går det ändå inte att genomföra. Gahhh! Då behöver jag lägga veckor (och miljoner) på att göra böcker och det går ju inte. Ta gärna emot råd om hur jag säkrast förvarar bilder digitalt!

Apropå bilder bjuder jag på en från augusti. Egentligen har han inte blivit så mycket större. I alla fall inte fysiskt. Det ser jag ju på vilka kläder han hade. (Då 68-74 och nu ca 80.) Vissa kläder han hade då kan han fortfarande ha. Han har dock fler tänder och ja ser större ut liksom och sen kan han ju så mycket mer saker. Är så mycket mer en liten person nu. Och hår. Så mycket mer hår nu. Vi måste boka ny klippning på honom för det växer som ogräs. :p Älskade!

Håll i hatten denna blåsiga och regniga dag. Vi håller oss inne. (Ebbe sover inne idag och alltså har jag tid att blogga för annars är jag ute och går med honom.)

Någon gång.....

..... vill vi ha ett nytt kök. Helst nu men jag får nöja mig med tanken på någon gång. :p Ett från IKEA duger fint. ;)

När ork, tid och lust finns

Livet rullar på i 180. Efter sjukstuga i jul, julfirande och kalas är vi fortfarande inte i rytm liksom. Ständigt är man efter med saker och när något är fixat dyker annat upp. Pust! Dessutom har jag efter ett evigt hostande nått jux vid revbenen. Muskulärt eller kanske spricka. Ont gör det och lär ta tid innan det går över enligt läkaren. Hos läkaren konstaterades även att jag behovet penicillin för urinvägarna. Jag har länge haft en molande känsla i nedre buken. Förmodligen pga det då men jag har inte haft andra typiska symptom. Man prioriterar liksom långt ifrån sig själv så jag har uthärdat. Ja så träningen går inte alls typ. Så länge jag äter penicillin får det blir längre promenader. Målet är att vara igång hyfsat igen till vår resa till Teneriffa om fyra veckor. Då vill jag ge mig ut på några turer vid havet och bara njuta. Hoppas verkligen det kommer gå vägen. Att min kropp håller. Leder, förkylningar, revben osv. Riktigt besviken på min kropp som inte alls är på min sida. 

Ebbes kropp är mer på g som tur är. Han skuttar (han kommer nog inte krypa innan han kan gå själv), reser sig på knä mot saker, står mer än gärna med lite hjälp av oss och går med hjälp av oss. Det är verkligen full rulle här hemma nu. Underbara unge. Så min poäng med detta inlägg är att bloggen kommer jag bara skriva på när ork, tid och lust finns. Fokus ligger på familjen, hemmet, vardagen och mitt välmående. Jag måste liksom verkligen njuta i nuet så mycket det går. Snart är min tid hemma med Ebbe över. Fasansfullt och jag vill helst inte tänka på det. Ångest delux!

Nu ska Andy och jag mysa och hålla kväll när Ebbe somnat i sin säng. Denna stunden på kvällen behöver vi/jag. 

Ha det så bra tills vi hörs igen. 

Kramis

Familjerum

Så börjar äntligen vårt lekrum/kontor/gästrum, som nu verkligen känns som ett riktigt mysigt familjerum blir klart. Riktigt nöjd och det är jag som idag satt upp lampa, tavellist och två hyllor. Kvinnor kan och kul är det! :) Här kommer vi absolut hänga mycket. Mysa i soffan, leka på golvet, läsa böcker, sitta vid datorn osv. I denna stund sitter just Ebbe på golvet och leker, Andy vid datorn och jag sitter vid köksbordet och har koll på kvällens middag. Perfekt! Alla är nära varandra men håller ändå på med sitt.

Jag är särkilt förtjust i lampan som jag satt upp över soffan. Den hittar ni här. :) IKEA levererar allt som oftast alltså. :) 

Läskigt

Om 214 var läskigt (och givetvis helt underbart med) för att vi fick barn med allt vad det bär med sig så tycker jag nog ändå att 2015 blir snäppet värre alltså. :p 2015 är året då liksom allt ska börja bli som "vanligt" igen fastän det ju klart aldrig blir det. Först ska Andy vara hemma med Ebbe och jag börja jobba. Gulp! Inte gulp över att Andy ska ta hand om Ebbe för det vet jag att han klarar utan gulp över att vara ifrån min lille pojke hela dagarna och att jag måste börja levererar på jobbet igen. Min hjärna är inte alls med alltså och på det ha ett hjärta i tusen bitar lär göra det hela läskigt värre. :/ Och sedan till hösten ska båda börja jobba och Ebbe börja på förskolan. Dubbelgulp! Det är ju så det måste bli och vi får prova oss fram med olika arbetsgrader och lösningar. Ändå vill jag inte. Jag vill bara stanna tiden typ fast ändå är det ju så kul nu när en massa händer med vår lille Ebbe. Kluvet värre.

Nu är dock min lilla bloggtid över och det är dax att byta blöja, asa ut eländigt barrande gran och få i ordning det sista efter gårdagens ettårskalas.

God fortsättning alla!

Vår ettåring